fredag, oktober 03, 2008

Lillebror A

Den 3:e oktober 2006. Den värsta dagen i mitt liv...

Lillebror A var tre veckor gammal, vi hade precis flyttat in i vårt nya hus och försökte sakta men säker boa in oss. En del saker fanns fortfarande i det gamla huset och det var ännu inte urstädat. Jag for med A till barnrådgivningen för hans första kontroll där. Då upptäcktes det att han inte gått upp i vikt, utan tvärtom hade han tappat vikt. Vi skickades genast till centralsjukhuset för kontroll där, det funderades över om han inte fick tillräckligt med mjölk. Efter en hel dag på sjukhuset, blodprov tagna från en ven i det lilla huvudet samt med en droppslang fäst, blev han skickad på ultraljudsundersökning sent på kvällen. Den halvtimmen vi satt och väntade medan läkarna diskuterade, var den längsta halvtimmen i våra liv. Vi fick ett kortfattat besked om vad de upptäckt och fick sen veta att A skulle skickas med ambulans till universitetssjukhuset 250 km bort. Där blev vi kvar i tre veckor, först på intensiven och sedan på avdelning. Det tog länge (för oss kändes det som en evighet) innan läkarna kom fram till vad han egentligen hade för problem, men då medicineringen inletts kunde vi se hur han ökade med något gram i vikt för varje dag. Endast fem veckor gammal blev han opererad första gången, det har blivit två gånger till sen dess och det var alltså ännu en operation vi skulle varit på som jag berättade om nyligen.
Lillebror A började i tidig ålder att charma kvinnor i sin omgivning och alla sköterskor föll för honom. Många påpekade att han var ovanligt social för sin ålder och på sjukhuset i min famn, då han var sex veckor, skrattade han ljudligt för första gången! Nu ska jag också berätta att han idag mår bra, är pigg och i full gång hela tiden, tack vare medicinering och diet, men han har en kronisk sjukdom som han får leva med resten av livet. Vi har ännu mycket som känns oroligt framför oss, men det ska nog ordna sig. Vi har ju varandra och våra familjer!

Älskade vackra glada Lillebror A!

Jag har funderat länge över om jag skulle skriva det här inlägget eller inte. Enda orsaken jag gjort det är ifall det finns någon läsare som känner igen sig och kanske vill ta kontakt. Jag själv letade massor på nätet efter liknande situationer då det kändes som tyngst. Maila gärna om du känner för det!

18 kommentarer:

Hem och Lycka sa...

Stackars liten.. Vilken tuff tid ni har gått igenom. Tycker det är starkt av dig att skriva om det här och det kan säkert hjälpa andra! stor KRAM!

Annika sa...

Åh, liten vän! Jobbigt med operationer och all oro! Det är bra att skriva om svåra saker också - livet är ju verkligen inte bara lättsamt! Önskar dig och familjen en fin helg! Stor kram!

ivars sa...

Usch vilken hemsk dag det måste varit för er för två år sen med all ovisshet och oro. Men som ordspråket säger, what doesn't kill u makes u stronger. Massor med styrkekramar till er och er jättesöta son!

Anonym sa...

Så nu kom inlägget jag vet du funderat över om du ska skriva eller ej.Det är jättebra skrivet och jag är säker på att det kan hjälpa nån annan eller att du kan få kontakt med någon i samma eller liknande situation.
Minns samtalet som igåt när du ringde och var helt förtvivlad!!
Han är en kämpe!Och charmigare än han kan nog ingen vara ;)
Vi ses i nästa vecka,hör av dej vilka dagar du var ledig så får vi se vilken vi ses :)
Kramar från V.

Ulrika sa...

Kram till dej!!
Vilken sötnos, man smältar ju:)

ALEGNI sa...

vilken underbar unge! hoppas han får vara så frisk som möjligt framöver!
kram,
ingela

Eikkala sa...

Det är skönt att skriva av sig *kram* till hela familjen /Sari

Eva Linnea sa...

Vilken styrka du har som berättar det här. Det är inte alla som skulle kunna det. Vi som har friska & starka barn borde kanske tänka på det lite mer än vad vi gör, att de just är stora (numera vuxna), friska & krya. Hälsa till Lillebror! Kram EL

Petra C sa...

Kram till er. Det måste ha varit tufft för er (och är det säkert fortfarande).
Tack för att vi fick dela lite av din upplevelse. Det ger en tankeställare och får en att stanna upp ett tag för att tänka på vad som är viktigt egentligen.
Älskade barn!

Kristina sa...

Oj jag tycker det är starkt gjort att skriva inlägget.Jag tror det kan hjälpa andra.
Hoppas allt kommer att vara bra i framtiden.
kram Kristina

♥ Fyra årstider sa...

Vad du skriver fint om din son, får en tår i ögat. Kärleken till sitt barn övervinner allt och så skönt att det gått bra. En del elände gör en starkare och håller ihop familjen.
Kram Lotta

PiaMaria sa...

Tur att allt ordnat sej för er!!
Även jag har ett barn som kanske inte skulle ha funnits om inte vi varit så lyckligt lottade med världens bästa barnvård i Finland. R föddes lite för tidigt, och efter förlossningen fick jag hög feber, samtidigt som R var slö och slapp och fick dåliga apgar-poäng. Han testades snabbt och det visade sej att han hade Streptocock B+ smitta. Snabbt iväg till sjukavdelningen med honom, och där fick han stanna i två veckor med riktig hästkur i medicin väg. Läkaren som skötte oss båda berättade senare att Streptocock B+ var samma som förr i tiden kallades för "mor och barn dog i barnsäng".......
Läkare sade också att det var tur att jag födde honom på ett sjukhus, för ifall jag hade valt en hemmafödsel, hade han antagligen inte överlevt pga att man måste kunna medicinera barnet omedelbart.
Kusligt.

Jag vet inte om man tänker olika om sina barn efter en sån upplevelse, men jag kan lova att jag lärde mej att tänka olika om livet efter det!

Idag är R en stor och stark tolvåring, huvudet längre än jag och världens goaste yngling, och jag är så oändligt tacksam för att han finns med oss.


kram Pia

Pysselprinsessan sa...

Vad fint att du delar med dig! Det går inte att förstå när man inte har barn själv! Jag skickar en extrastor kram och hoppar att allt går bra i fortsättningen!

allt o inget med jeanette sa...

Hej!
Jag är en ny besökare som tårögd läser detta.
Vi har en dotter som har barnreumatism.
Det var ett jobbigt år med sjukhusbesök o mediciner. Sen trodde vi att det var borta.
Men det verkar nu ha kommit tillbaka, ska träffa läkare idag...

Det är alltid jobbigt när man ser att ens barn mår dåligt. Tom små sår vill man ju att de ska slippa.

Hoppas ni får en härlig o välmående vecka!!

//Jeanette

C´est la vie sa...

Oh så söt liten kille. Jättebra att du skriver av dig och hjälper andra. Finns säkert nån där ute som söker och är orolig.
Kram från mig och lille N.

Lilja's Corner sa...

Jag blir alldeles tårögd fast jag redan känner till er historia... Det var starkt gjort att skriva om det. Man kan ju inte tro då man träffar A att han är sjuk, han e ju världens underbaraste! :)

Hedvig och Jag sa...

Vilken fin lockig liten kille. Och så skönt att höra att allt gick bra även om ni har en del kvar att gå igenom. Men det fixar ni. Den värsta biten ligger bakom er och nu är bara att ta det som det kommer.

Stor kram!

Jes/Vita villa vila sa...

Vännen,

Jag förstår vad ni gått igenom!

Stor kram till den blondlockiga lille pojken & hans familj!

KRAM Jes ♥